Fem småskålar med chips står på brickan, Cola är pyst (med WasserMaxen såklart) och ungarna stampar. P lyckades få en gammal digitalbox att funka i källaren, så nu ska vi återta vår gamla tradition, dvs att barnen får vara vakna tills de stupar i kväll. H går att bära till sängen, men inte de andra förstås :)
Ska berätta om när jag nästan träffade Charlotte Perelli! Det var lite mer än ett år sedan, när lilla A bara var en prick i min mage (bara det är väl så absurt att man kan skriva spaltmeter om det) och firman bjöd på stor fest på stan. Av naturliga skäl var jag rätt så trött. Tänkte åka tidigt och hämta barnen hos farmor. P var nog och åkte inomhusslalom i Dubai vid det tillfället.
Just innan jag skulle gå, satte jag mig hos "mina killar" för att se om de hade det bra. De satt intill scenen, men där var det tomt. Fast då helt plötsligt stod Charlotte P där! Typ 2 meter från mig, och vid borden runtomkring var det ingen som satt. Ja, vad skulle jag göra? Kunde inte direkt resa mig upp mitt framför näsan på henne och gå ? ! ? eller hur?
Hon sjöng Tusen och en Natt och Gröna små äpplen bland annat.
Charlotte var en väldigt liten person, men väldigt snygg även på så nära håll. Tyckte dock synd om henne för hennes klänning hasade ner hela tiden och hon fick dra upp den ideligen. Ungefär som när jag var 9 år och hade fått på mig för små kalasbyxor när jag gick lucia i Folkets Hus!
Nej för tusan, jag missar mina chips!
