Så var det fredag

Livet rullar på. Idag har jag träffat P:s kurator (inte samma som jag träffade förut) och det var bra. Hon pratade om fördröjd krisreaktion och en massa andra kloka saker.
Jag tänker i alla fall gå till jobbet på måndag och jag har insett att världen inte går under om jag skulle börja gråta på jobbet. Kanske snarare att de då kan fatta att jag inte haft tre månaders semester...

Och vi HAR nu köpt sommarstället! Efter sju sorger och åtta bedrövelser är vi nu äntligen överens med säljaren. Snart, snart ska jag unna mej att bli glad för det!

Och förresten: Jag fick brev från mammografin idag; "visar inga tecken på cancer". Bra.

Uppdatering

Läget är ungefär som förut.
Fast igår bestämde sej nog lillan för att mamma nog behövde lite mer bekymmer, så hon lyckades med konststycket att ramla raklång bakåt från sin barnstol (där hon hade ställt sej upp och blev arg när jag sa att hon skulle sätta sej ner). Trots att jag stod precis intill kunde jag inte göra nånting och hon landade rakt på huvudet (tack för att det är plastmatta i köket).
När hon hade lugnat sej från gråten så kräktes hon rakt ut. Så jag fick kasta på mej kläder och ta med henne till akuten, medan S såg till att H+J kom iväg till skolan i tid och P åkte till sjukhuset för sin sista behandling....

Lillan var sömnig och blek i bilen, och vi fick komma direkt in till doktorn på akuten. Det kollades reflexer, ögon, öron och blodtryck på henne, med världens sötaste lilla blodtrycksmanschett (de skulle ha mätt mitt tryck, haha), och allt var tack-och-lov som det skulle. Men vi fick stanna några timmar på barnavdelningen för observation. Först gick vi in till P som låg på samma våning och sa hej.
Lilla A fick glass och saft, sen lekte hon hej vilt i lekrummet. Efter hon hade ätit lunch fick vi faktiskt åka hem! Tur att allt slutade så bra.
Men jag kommer nog aldrig mer i hela mitt liv tänka "Det kan inte bli värre". För det kan det.

Nu är hon på dagis och det går väl så bra som det ska göra. Hon blir väldigt ledsen när jag går, men det går tydligen fort över. Nästa vecka ska jag alltså tillbaka till jobbet!
Jag är verkligen väldigt orolig. Men än en gång är det väl bara att bita ihop.

Kämpar på

Jag anstränger mej verkligen för att försöka bli gladare. Det hjälper inte. Börjar inse att jag är utmattad.
Om man börjar gråta när småbarnsavdelningen sjunger "Kalle Anka satt på en planka" är det inte helt rätt i skallen va? Eller är det kanske alldeles normalt att bli överväldigad av känslor när ens minsta lilla unge ska bli dagisbrutta och ha sångsamling?? De andra mammorna som skolar in samtidigt kände sej faktiskt också lite halvledsna i går...

Inskolningen går annars bra framåt. Lilla A tycker det är sådär halvbra på dagis. Det _skulle_ nog vara alldeles underbart om det inte fanns andra barn... eller fröknar... och man bara fick bygga pussel och leka med alla grejor i sandlådan ensam. Då skulle A trivas alldeles utmärkt. Men, jo, det GÅR bra. Hon har ätit mat själv där, och gjort ett tappert försök att sova (det gick inte - vi gick hem). Dessutom har fröken Ulrika fått en jättefin kram, så det så!

Depparedag

Fast jag gick ut och jobbade i trädgården så fort jag vaknat till, så hjälpte inte det. Jag deppar idag.
Jag klippte äppelträd (oraniern). Men att klippa äppelträd på sommaren är inte min melodi. Har läst mycket positivt om det, men jag återgår till senvinterklippning. Då ser man ju i alla fall vad man håller på med. Efteråt lånade vi grannens släp och fyllde det till brädden och körde iväg. Lite skönt ändå.
J ville inte gå på fotbollsträningen i kväll. Inte undra på, det hällregnar och är typ 13 grader ute. Jag ska strax ge mej av på föräldrarmöte på skolan. Tar inte bilen. Lite vatten har väl inte skadat.

Även om det nu "bara" är en behandling kvar - så känns det ändå så tungt. Det är ju minst 5-10 veckor kvar med en trött, sliten, flintskallig och blek man att leva med. Och en väldigt sliten fru för den delen. Vet inte vad som skulle pigga upp mej nu. Jag oroar mej för mammografin jag ska på om nån vecka också. Usch.
Mest oroar jag mej ändå för jobbet - hur jag ska orka med alltihop.
Min lever var frisk i alla fall. Hade hög bilirubinhalt, vilket är normalt för några få procent av befolkningen. Ja, mycket ska man lära sej... Jag har ju alltid varit lite gul i skinnet.

GAH - LITEN MATSÄCK dags igen

Var och köpte gympadojor till barnen på förmiddan. Vad de växer... Det fanns ett par 36:or i huset, men de behövde 37 och 35 såklart.

När vi kom hem hade J fått vykort från sina fröknar med ett välkommen till åk 2 osv osv. Och "ta med en liten matsäck första dagen så ska vi ha det mysigt i klassrummet". GAAAAAAAAAAH! Jag hatar "liten matsäck".

Om ungarna kommer börja festis-strejka en vacker dag så ska jag inte bli arg.

BADA!

Det nya ordet lilla A lärde sej på semesterresan! Ja, det kändes faktiskt som semester på riktigt, när vi fick bada i havet massor med gånger! Underbart härligt!! När vi åkte hem hojtade hon "BADA!!" så fort vi åkte förbi ett vattendrag av något slag.

Nu är "semestern" slut. Ungarnas aktiviteter är i full gång och A börjar på dagis på måndag. Jag ska skola in henne, och sen börjar jag jobba. Det känns nervöst. Jag har ju varit hemma lite mer än de vanliga semesterveckorna. Och semester har det inte känts som heller precis (utom förra veckan då). Är inte utvilad och på topp o man säger så. Det löser sej såklart.

Idag får P behandling nummer 5. Sen är det bara en kvar!!!