Jag anstränger mej verkligen för att försöka bli gladare. Det hjälper inte. Börjar inse att jag är utmattad.
Om man börjar gråta när småbarnsavdelningen sjunger "Kalle Anka satt på en planka" är det inte helt rätt i skallen va? Eller är det kanske alldeles normalt att bli överväldigad av känslor när ens minsta lilla unge ska bli dagisbrutta och ha sångsamling?? De andra mammorna som skolar in samtidigt kände sej faktiskt också lite halvledsna i går...
Inskolningen går annars bra framåt. Lilla A tycker det är sådär halvbra på dagis. Det _skulle_ nog vara alldeles underbart om det inte fanns andra barn... eller fröknar... och man bara fick bygga pussel och leka med alla grejor i sandlådan ensam. Då skulle A trivas alldeles utmärkt. Men, jo, det GÅR bra. Hon har ätit mat själv där, och gjort ett tappert försök att sova (det gick inte - vi gick hem). Dessutom har fröken Ulrika fått en jättefin kram, så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar