Är inne i en period då jag grubblar enormt mycket. Kallas det 40-årskris kanske?
Jag ser på världen så annorlunda sedan P blev sjuk och "frisk" (man säger inte frisk om cancerpatienter förrän efter ett antal år - mycket man får lära sej).
Lite floskel-aktigt kanske, men jag känner en enorm tacksamhet över det liv jag har. Något som jag alltid borde ha gjort, men alltid haft för bråttom för att kunna göra. Alltid längtat framåt eller bakåt, aldrig riktigt uppskattat nuet. Jag hoppas att jag kommer kunna hålla fast vid det här!
Det är faktiskt lättare att finnas till när man kan orka med att uppskatta att vabba med en magsjuk liten trots att det finns en massa andra måsten. För att man får chansen att läsa "Nalle har ett par byxor med hängslen. Det är ett par blå byxor" tio gånger i rad och känna hur den lilla trivs med det.
Framför allt just nu har jag jobb-kris med mej själv. 15 år på samma ställe - är jag tokig? Vad gör jag av mitt liv? Skulle jag inte kunna göra något mer nyttigt någon annan stans? Och nu ska jag resa till Kanada igen. Och får inte läsa om någon nalle på fem dagar. Tråkigt.
1 kommentar:
Känner igen mig lite i dina funderingar. Grubblar också mkt på hur jag ska välja i livet för att njuta så mycket som möjligt av det jag har. Därför är jag väldigt plittrad i det här med jobbletandet... Var nära att få heltidsjobb i Malmö som med pendlingstiden skulle innebär att jag knappt skulle träffa barnen mer än under morgonstressen och kanske en timme innan läggdags -> 5 dgr/v. Jag vet att detta är mååånga småbarnsföräldrars vardag, men jag vet verkligen inte om jag vill ha det så. Så hur kan man ha det istället?? Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde hitta en lösning med att jobba hemifrån hela eller delar av arbetstiden, gärna deltid. För hur kul ett arbete är så kan jag inte tycka innerst inne, att det är på jobbet jag vill lägga större delen av mitt liv i vaket tillstånd. Svårt.
Inte alltid lätt att hålla kvar känslan av tacksamhet för det man har. Emellanåt blir jag frustrerad över att inte kan känna sann glädje och tacksamhet trots att jag så väl VET att jag har det fantastiskt bra. Antar att det bara gäller att träna sig på att påminna sig eller försätta sig i den känslan istället för att längta bort mot ngt man tror sig vilja ha/sakna...
KRAM!
Skicka en kommentar